bond

Livet tar snabba vändingar ibland, som man vet är på väg men som man ändå blir lika överrumplad över.

För ett halvår sen vad jag ett lycklig liten Petriot, som tillsammans med min helsjuka klass räknade dagarna till studenten. Och en vacker dag var den där, och sedan över lika snabbt.
Medans andra hade ångest över sin framtid, va fan händer nu då?, laddade jag och Valdix inför vår nästa trapats, Magaluf. Nio månader efter att vi bokat var det dax, vi lämnade Malmö för tre månader i dimman, som Lejna hade sagt. Hemma hade man sitt umgänge, dina bästa vänner, de man trodde man hade mycket gemensamt med. Och så träffar man sina verkliga själsfrändar - som man redan efter några veckor vet att man kommer förbli bästa vänner med. Vi har varit med om för mycket tillsammans nu, nu blir vi inte av med varandra.

Tiden där nere försvann i allt festande, jobbande och solande och rätt som det var skulle vi hem. Då var det jag, som ofta har stenkoll på mitt liv och vad som ska hända härnäst, som inte hade en aning om nånting. Jag var arbetslös i sex dagar, fem dagar är mycket enligt mig själv, innan jag av en slump och ett misstag (jag skrev fel mobinummer och lämande in CV till fel person) hamnade på Radisson hotell, där jag direkt stormtrivdes. När du mingla in här den där fredagseftermiddagen tog det mig tre sekunder att inse att du skulle bli perfekt här, för att citera min chef. Jag blev en arbetesnarkoman och trivs med det, sålänge jag klarar av att behålla mitt social liv någorlunda.
Aldrig att jag skulle svika jacuzzi&vinkvällarna med Martin och Jocke,
aldrig att jag skulle svika krängarkvällar med tjejerna eller galna utekvällar som slutar med sleepover hos Mille,
aldrig att jag skulle svika dansandet med Kickan,
aldrig att jag skulle svika vinarna med Sara&Vivi.

Under ett halvår har mycket förändrats, och om någon då berättat att jag kommer tacka nej till en säsong i Alperna hade jag bara skrattat och tyckt de var galna. Idag är det ett faktum, vilket varje dag får mig att fundera och försöka övertygad om att jag gjort rätt.

Och att en person, på bara nån vecka, fick mig att känna saker som ingen annan fått mig att göra kan fortfarande skrämma mig. Och när man tror att det nästan är ute ur ens värld, ur ens system.. då är det där igen och gör mig förvirrad och knäsvag.