bond

Min syster och hennes kompisar är 14 år och har precis börjat åttan. Det är Malmöfestivalen vilket är typ årets händelse för dem. De sminkar sig i flera timmar innan, provar kläder och speglar sig. När Måns Zelmerlöv skulle uppträda i lördes va de på plats femtioelva timmar innan det började. Självklart stod de längt fram, säkerligen grät de lite också - av ren lycka över att se honom lixom. De disskuterar sen hur mycket de faktiskt äääääääääääälskar honom. - Alltså han är bara såååå snyyyyyyyyyyygg!
De går runt i stora klungor, eller led, tio tjejer som håller varandra i händerna och tränger sig före - Men hallååå, vi ska se Ola och Danny!
Jag svär när såna här led med små bimbos tränger sig förbi mig, men i andra sekunden inser jag - att det där faktikst var jag för bara några år sedan. Vi var 14 bast och trodde att vi var på topp - vi kunde allt och visste allt. Dessutom hade vi Buffalo skor och Eastpack väskor, haaalllååååå.
Ville vi stå längt fram så såg vi till att det blev så. Det var tider det.

Nu är jag 20 år, tränger mig bara lagom mycket och är faktiskt inte ens lite kär i Måns.