bond

"It´s big and loud, and everybody is into eachothers business."
Men det är min släkt, den ena är yrare än den tredje, den fjärde blir full på ett glas vin, den sjätte skriker på den sjunde, och ljudnivån är högt upp i skyn, men de kommer alltid vara min släkt som jag älskat i hela mitt liv.

Kristina Langeland - även känd som en av de porriga dansarna i Call on me-videon & Emma Andersson - hälften slampa, hälften Edvin. De är töserna som kan få mig från bad to fab, om vi ska uttrycka oss som E hade gjort. Botten was nådd, jag var helt slut efter en helvetesdag på jobbet med flygstopp och annat skit. Men en sväng inom Palma har ingen dött av tänkte jag. Jag spatserar dit, svärandes och suckandes. Träffas dessa två filurer och föds på nytt. I love it.

- Hey tramp!
Emma hade hoppas i en miniliten klänning och var drop dead visserligen, ändå fick hon bli kvällens tramp. Vi gick catwalk barfota till Amore, där vi blev fyra år gamla och hällde drinkar på varandra. Bodyshot fick en helt ny innebörd. Vi dansade i regnet, det kändes som vi var med i musikvideon till It´s raining man - den nya och hippa versionen.
En timme senare har vi hamnat på en kebaberia (man kan visst säga så!) där Emma flörtat med ägaren och är numera en i personalen - fast bara när hon känner för det. Miss Tramp satte på sig ett förkläde och gick för att hacka grönsaker i köket. Sen bakade hon brödet och blanda såser. Alf skrattade som ett barn oavbrutet.
Inte blev det bättre av att jag än en gång pratade utan att tänka först;
- Va fasen har de datastolar i en Kebaberia för?
Det var ljust ute när lämande Amude och hans kebaber. Hemma hos Björn bjöds det på vin och Tony Hawk. Alla skateboardtricks gjorde mig snurrig, dessutom var jag värdelös. Vi somnade i en enda hög för att vakna 20 minuter senare av att Emma hade fått en sorts sjukdom - en allvarlig sådan - man pratar oavbrutet i över en timme. Klockan blev åtta och det var dax att gå hem tyckte vi. Efter ännu en regnig promenad upptäcker vi såklart att nyklarna är puts väck. Vårt vanliga flyt. Klockan var halv nio, det spöregnade och vi var utlåsta. Lets gåe.
Men Brämhults juice är alltid ett plåster på såren.

När vi väl vaknade, då normala människor dricker sitt eftermiddagskaffe, kände vi hopp om livet igen. Detta för att vi visste att grabbarna skulle anlända med en surprise us-breakfast. Lovely.

Och den 10 oktober åker vi till Thailand. Bokat och spikat. Jag saknar min Mille och längtar tills den dagen vi ska umgås så mycket att vi kommer tröttna på varandra. Då tjaffsar vi om allt vi kan komma på. Jo, nä, jo, nä, jo, nä. De tycker jag, de tycker inte jag, nähä men det tycker jag, jaha men inte jag. Jag saknar tillcohmed det.