bond

Jag kände mig som en Lars Christian som gör en Mille - dricker Long Island Icetea som sistadrink.
Det var kanske inte det smartaste en människa har gjort.

Jag och Emil var coolast på hela Tisdagsklubben. Åtminstonde tyckte vi det själva. Jag bet ihop och klarade en hel Jägershot. Efter det var jag korkad nog att låta Lalle beställa en drink till mig, och detta är en historia för sig.

Vi tog igen all vevning vi hållt inne med, Put your hands up remixen tog nästan kål på mig.

Tack och lov bor min flickiga vän bara en catwalk bort, och där är jag alltid välkommen att trilla in - vilken tid än klockan råkat bli.

Imorgon kommer grabbarna hem efter sin last charter ever - charterlivet är nog ett (nästan) avslutat kapitel i deras liv. Jag antar att de varit dyngfulla morgon som kväll, haft sex med tjockisar på solstolar och slagit ett antal rekord i fyllebråk. Med lite sämre lever & lungor kommer de hem. Jag har banne mig saknat dom efter bara en vecka.

Det var en gång en som sa; "Om både du och Emma satsar vet jag inte hur det ska gå ikväll.."
Det var vackert sagt tycker jag.
Argbiggan är glad igen.
Och om en vecka åker vi till huvudstaden. Fint de.
Gullenborg & Shermbrick kommer dock sakna Mille. (Kom hem?)

Jag känner en obeskrivlig lycka, som faktiskt är helt obeskrivlig, när jag tänker på Sandra Rosengren - min älskade vän och Oskars fantastiska mamma. Jag spricker nästan av nån sorts oförklarlig stolthet när jag läser och ser bilder på den charmigaste krabaten jag träffat i mitt liv. Jag blir så stolt över att han är Sandras.
Sandras barn, som hon burit på i 9 månader, som hon fött och som hon nu uppforstrar - med så mycket kärlek & glädje man bara kan känna nån gång i sitt liv.
www.rosengren.bilddagboken.se




I don't mind if you don't mind 'cause I don't shine if you don't shine.