bond

I onsdags kväll beträdde man skånsk mark och det kändes fett med bra. Emma och hennes bil Rolle, och Kickan och hennes basker hämtade mig på Malmö C och vi for som en blixt genom stan. Inte en snöflinga, inte en istapp. Bara grått. Tur att det finns solstrålar i min närhet. Vi parkerade på Prunusgatan och plingade på dörren.

Och planen var att det skulle vara en överraskning, men att mina egna föräldrar inte skulle koppla att det var jag, deras störiga dotter, kunde jag aldrig ana. Pappa stirrade på mig i 30 sekunder utan att röra en min. Sen kallade han mig "sin lilla skatt" i två timmar. När jag hälsade mamma välkommen i hallen stirrade hon också på mig i 30 tysta stilla sekunder, helt orörlig som om jag återuppstått från döden. Sen började hon gråta. Hon har nu i efterhand berättat att hon under de tysta 30 sekunderna hann tänka "henne känner jag igen, jättemycket, men varför?". Jag såg detta i hennes ögon och fick förklara att jag faktiskt kommit på besök.

Hursomhelst, var det kul att komma hem. "Det är så trevligt när du kommer hem, och dessutom får man Emma och Kristina på köpet." Så sant så. Kvällen spenderades i soffan som tre små prinsessor, mamma var vår personliga assistent och allt vi behövde göra var att knäppa med fingrarna.

Vad jag saknat mest är nog våra fikor. En hederlig fika på Espresso house. Vi rände på stan och shoppade helt för lite, men kände oss ändå förtjänta av en chai. Så över en chai tog vi igen så mycket vi kunde.

Vi var också på jakt efter en gethårsborste (fråga mig inte!) till Charlotta, vilket var svårare sagt än gjort.

- Ja, detta är då mordhår, säger det lilla butiksbiträdet.
- Mårrhår? frågar jag.
- Nej, mordhår.
- Är mord en sorts get? frågar Emma.

Därefter lämnade vi snabbt, utan varken get eller mord.

Jag känner mina vänner innan och utan, men när jag överraskas av deras absurda kommentar och uttryck märks det att jag varit ifrån dem för länge. EJ OKEJ, men ändå. Emma är vulgär som ingen annan och Kickan undanhåller inga detaljer. Och vad Emmas grannar tror om oss efter allt de fått skåda från andra sidan gatan, vill vi inte veta. Gott tugg!

Kvällen spenderades hos Glans där vi lärde gamlingarna att det faktiskt inte heter diskjockey längre, utan bara DJ.  Sen pratade vi om mitt dop, jag döpte ju faktiskt när jag var 14 år, och jag berättar om hur jag stod i en liten uppblåstbar pool i kyrkan. Innan jag hunnit prata klart brister jag ut i ett hysteriskt skrattanfall och detta därför att jag kom på att mitt dop inte ALLS gick till så, utan jag har blandat ihop mig själv med mannen ifrån filmen "Mitt stora feta grekiska bröllop". Herregud, ibland blir jag rädd för mig själv. Tänk så är det så när jag berättar saker? HAHA!

Ikväll har Malmö inga gränser, natten är ung! (åtminstonde till 06:00 då bussen går "hem" till Sälen igen)
GOTT TUGG!

Nu sitter Bellan på ett plan till Sydney, jag önskar dig världens bästa resa!

(En liten parentes till min vän Sandra Rosengren, jag saknar dig och hoppas allt är bra. Jag vill veta varför i allsin dar du satt lösenord på din bilddagbok! Nu har jag ju ingen aning om hur jag ska kunna hålla mig uppdaterad om hur du och det lilla livet mår!)