bond

Jag fjallar i min pannan och jag ar nojd.

I Kambodja ar varann tanke, herregud vad livet ar underbart!, och varann tanke ar hur jalva bortskamd man ar. Jag skams over hur bra jag har det. Livet har ar sa skrammande har, fattigdomen ar extremt patglig och barn dom knappt kan ga maste klara sig sjalva.
Anda tror jag att manga lever ett lyckligare liv an manga i Sverige.

Sohanukville ar nya paradiset i Kambodja, har spenderas dagarna i en solstol med en drink i handen. 

My mind says no, but my heart says yes.
Min nya van Ling ar 14 ar och saljer bocker pa gatan for att ha rad att ga i skolan. Hon har inga foraldrar och gar hungrig hela dagarna. Anda stralar det om henne nar hon berattar om framtiden, hur hon ska ta varlden med storm en dag. And she will.
Hon fyllde ar i forrgar och fick ett par nya orhange av mig. Hennes leende efter de kommer jag kunna leva pa resten av mitt liv. Hon har fatt mig att tanka, och se pa mitt liv ur ett helt annat perspektiv..



Och jag saknar visst dig mer an jag kunde tro..

19 december, 33 grader och sol, julkanslan ar lika med noll trots thailandarnas och vietnamesernas forsok med julgranar och blinkande mossor. Och det kvittar.

Bangkok, staden som aldrig sover. Efter tre dagars shoppning och rannande i Bangkok bar det av till Vietnam - Ho Shi Minh, Asiens Paris. Har finns skraddare, mopeder och varrullar i mangder jag inte trodde var mojliga. Pulsen i Ho Shi Minh ar sanslost hog och jag trivs.
Aker till Kambodja i overmorgon, och till min kara fars fortjusning, djunglar oss fram.
Far se hur det slutar...

Nicky och (Dirty-)Paris, tolkas fritt, har redan satt spar.

Efter en vecka i storstader ar solbrannan sadar, och det stor mig att FIlip trots senare ankomst kommer vara brunare pa nyar.. Far bli att jobba pa de sista veckan pa Koh Chang.

Nyar med Bonlis, Glans, Broddene och Johanssons kommer bli precis sa galet och underbart som det ska. Dessutom har vi nyar 2005 att ta igen.

Att komma hem till Malmo, dar Valle inte langre bor, kommer kannas tomt..

Livet tar snabba vändingar ibland, som man vet är på väg men som man ändå blir lika överrumplad över.

För ett halvår sen vad jag ett lycklig liten Petriot, som tillsammans med min helsjuka klass räknade dagarna till studenten. Och en vacker dag var den där, och sedan över lika snabbt.
Medans andra hade ångest över sin framtid, va fan händer nu då?, laddade jag och Valdix inför vår nästa trapats, Magaluf. Nio månader efter att vi bokat var det dax, vi lämnade Malmö för tre månader i dimman, som Lejna hade sagt. Hemma hade man sitt umgänge, dina bästa vänner, de man trodde man hade mycket gemensamt med. Och så träffar man sina verkliga själsfrändar - som man redan efter några veckor vet att man kommer förbli bästa vänner med. Vi har varit med om för mycket tillsammans nu, nu blir vi inte av med varandra.

Tiden där nere försvann i allt festande, jobbande och solande och rätt som det var skulle vi hem. Då var det jag, som ofta har stenkoll på mitt liv och vad som ska hända härnäst, som inte hade en aning om nånting. Jag var arbetslös i sex dagar, fem dagar är mycket enligt mig själv, innan jag av en slump och ett misstag (jag skrev fel mobinummer och lämande in CV till fel person) hamnade på Radisson hotell, där jag direkt stormtrivdes. När du mingla in här den där fredagseftermiddagen tog det mig tre sekunder att inse att du skulle bli perfekt här, för att citera min chef. Jag blev en arbetesnarkoman och trivs med det, sålänge jag klarar av att behålla mitt social liv någorlunda.
Aldrig att jag skulle svika jacuzzi&vinkvällarna med Martin och Jocke,
aldrig att jag skulle svika krängarkvällar med tjejerna eller galna utekvällar som slutar med sleepover hos Mille,
aldrig att jag skulle svika dansandet med Kickan,
aldrig att jag skulle svika vinarna med Sara&Vivi.

Under ett halvår har mycket förändrats, och om någon då berättat att jag kommer tacka nej till en säsong i Alperna hade jag bara skrattat och tyckt de var galna. Idag är det ett faktum, vilket varje dag får mig att fundera och försöka övertygad om att jag gjort rätt.

Och att en person, på bara nån vecka, fick mig att känna saker som ingen annan fått mig att göra kan fortfarande skrämma mig. Och när man tror att det nästan är ute ur ens värld, ur ens system.. då är det där igen och gör mig förvirrad och knäsvag.