bond

Vi stod på bänken för att se ut över hela perrongen när tåget med älskade Mille rullade in. Mitt hjärta slog i hundranittio. Tess får syn på en stackars tjej som blockerar hela dörren på tåget då hennes bigmomma-väska har fastnat. Vi inser snabbt att den stackars tjejen är Mille, vi gör världens rusning fram emot henne. När hon ser oss skiter hon i väskan, som fortfarande blockerar hela ingången och hindrar folk från att komma ut, och springer emot oss. En liten kärring kunde inte glädjas åt oss, trots att hon såg att vi var världens lyckligaste. Istället svor hon åt oss. Men det kändes som det kvitta. Jag grät. Valle grät. Mille grät. Tess grät. Linda grät. Och det var underbart.

Jag tror inte någon förstår hur bra jag mår idag.

Imorgon kommer jag vara världens stoltaste pack, mitt pack Tess tar studenten.

(heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeetingar)

Min klass är fullt medveten om att jag inte alltid är helt normal. Men att börja skratta högt med sig själv utan att någon sagt eller gjort något fick folk att kolla lite extra konstigt. Men jag kom att tänka på min och Kickans nattliga konversation, i vilken jag somnade mitt i allt.

- Men han är ju trevlig, säger Kickan.
- Jaa, men ibland klipper man lite och ibland klipper man mycket, svara jag, helt ovetandes om vad jag säger då jag faktiskt somnat.
- Aja, godnatt saxen! säger Kickan, glad över sitt påhittiga smeknamn.

Hela mitt liv är bara ett enda kaotiskt virrvarr just nu. Jag är stressig, satan vad stressig jag kan vara. Mamma säger varje dag "ska du verkligen ut och ränna, stanna hemma med mamma istället." Någon gång, kanske en gång varannat år, kanske jag borde stanna hemma. Men nä, jag snäser åt henne nåt i stil med att det var det dummaste jag hört och kilar iväg. Allitd. Och så blir jag ännu mer stressig. Jag vet minsann hur man underlättar för sig. Eller inte. Dock älskar jag mitt liv, så innerligt.

Jag testar min studentklänning var och varannan dag. Jag får samma känsla då som när man var tre år, fick en ny prinsessklänning och speglade ihjäl sig. Gud, vad jag älskar den känslan. Vad jag inte älskar är att jag om en vecka ska trippa runt i ett par skor jag inte kan gå i. Klackarna är waaaaay to high. Lite champange får hjälpa mig på traven.

Att bocka för saker på min to-do-list känns bara så otroligt bra. Alla i min klass följer avbockning med mig, jag blir så exalterad varje gång jag får stryka nåt att jag måste dela med mig av de till alla. Nu har jag istället gjort en lista på allt kul vi har framför oss, men den blir inte lika rolig att bocka av. Utsparkarna, lärarlunchen, balen, klassfest, studenter hit, studenter dit, och tillslut Magaluf. Vilket liv man lever.


- Ah, jag får nog sova bredvid kakburken inatt igen!
Jaa Mille, jag vill att du ska komma hem, bli dyngrak och tvingas sova med kakburken igen. 8 days to go.
För nu behöver jag dig. Jag behöver dina popcorn och jag behöver en Ringbergagatanfest.



"Trevligt liv". Ha det jäs!

Denna veckan har fått mig att tänka. Jag tänker på hur fort livet kan förändras. Jag tänker på hur orsättvist det är att folk tvingas utsättas för saker jag inte ens kan föreställa mig. Jag tänker på hur tacksam jag är över allt jag har, ibland tror jag tillochmed att det är för bra för att vara sant.

Jag tänker också på varför jag är på ett visst sätt, ett sätt som ofta inte är bra för mig. Ändå envisas jag med att vara så. Jag tänker på hur jag gång på gång sätter sätter relationen med personer jag bryr mig om i gungning. Jag tänker och undrar vad mitt problem egentligen är.


Hjärtat har skäl som förnuftet inte förstår.
men vad händer när hjärtat tappar förståndet?


På onsdag är det klassdag hos Pia, tredje gången gillt. Tredje gången, med Spjo3c. Er som jag tyckte så illa om, ingen av er hade ett enda rätt tänkte jag. Hade ni inte långt hår med bandanas i, ville ni bli kallade Minus, var ni inte en enstörning i ballerinaskor var ni en tillbakadragen blatte, var ni inte en berusad koala var ni en bonde från Klågerup. Jag tackar gudarna för att Jonna inte fick igenom sitt klassbyte, "jag vägrar gå i samma klass som den där divan och idioten Hanna", för det hade blivit tre bra mycket tråkigare år.

Det var alltså tre år sen Jonna fyllde år, hon fick en twisterglass av mig i present, innan vi begav oss på mitt livs cykelrunda till Beleshögsvägen där alla andra väntade.

- Du är bara avundsjuk för att jag har större bröst än dig!
En bild ljuger aldrig. Jo men visst är det så, naiva lilla mig. Jonna och jag har ju exakt samma size.

Tre år sen alltså. Och den 8:onde juni är det tack och adjö. Spjo3c kommer skrika högst.

When we leave this year we won't be coming back
No more hanging out cause we're on a different track
But as we go on, we remember
All the times we had together